Hujedamig sånt barn han var..
Emil alltså. Det är Miltons favoritfilm, Emil i Lönnerberga. Emils pappa är ju minst sagt brysk och han tar ju rejäla tag i sin pojke ibland, ruskar honom så att "myssen" trillar av. Milton blev lite rädd för honom häromdagen när Milton hade trillat igenom fönstret hos fru Petrell och hade ansiktet fullt av blåbärssoppa samtidigt som hans pappa ruskade och lyfte honom upp och ner. Milton tittade på mig och sa: "fara?"
"Nä, Milton. Det är ingen fara. Det är på skoj, film. På låtsas" svarade jag.
"Mm.. låssas".
Svårare än så var det inte och sedan dess har han inte tyckt att det varit otäckt mer men jag undrar om det hade fått göras en sånhär film idag. Barn är ju så känsliga sägs det. Men jag tycker nog allt att det behövs lite mer verklighet á la Astrid Lindgren i dagens barnprogram för vad är det egentligen för nytta med Teletubbies eller Drömmarnas Trädgård med konstiga figurer som hoppar omkring och som bubblar fram oförståeliga ord? Pedagogiskt? På vilket sätt då kan man undra...
"Nä, Milton. Det är ingen fara. Det är på skoj, film. På låtsas" svarade jag.
"Mm.. låssas".
Svårare än så var det inte och sedan dess har han inte tyckt att det varit otäckt mer men jag undrar om det hade fått göras en sånhär film idag. Barn är ju så känsliga sägs det. Men jag tycker nog allt att det behövs lite mer verklighet á la Astrid Lindgren i dagens barnprogram för vad är det egentligen för nytta med Teletubbies eller Drömmarnas Trädgård med konstiga figurer som hoppar omkring och som bubblar fram oförståeliga ord? Pedagogiskt? På vilket sätt då kan man undra...
Kommentarer
Trackback
